Sitter på tåget på väg mot malmö. Redan på parrongen nådde den där gråa pendlingskänslan mig. Den gråa asfalten med nedtrampade tuggummi, ett och annat skräp på rälsen och den stora klockan bara tickade. Som att allting stod still men att tiden ändå tickade på. Jag vet inte vad det är med mig och tågstationer. Mina tankar ekar i huvudet och det finns plats att falla fritt. Tågen kommer och går och hela systemet bara rullar ikapp. Som något vi inte kan påverka. Ett system som jag för en gång skull inte bryr mig om, utan även jag kan bara flyta med. Susa igenom vardagar, relationer och städer. Varenda vrå av Sveriges land. Utan att ha den minsta aning vad som sker utanför Öresundstågens smutsiga fönster. Få vara oviktig och osynlig för ett tag. Få tänka utan uppehåll och se hur solen sakta börjar täcka Skåne en tidig onsdagsmorgon. Få vara del av ett system jag inte bryr mig om. Jakten på livet stannar upp och lugnet om att vara här sprider sig i vagn 12.

-L