En bra början på lördagen fick även ett bra slut. Världens bästa släkt tittade in vid 18.30 tiden och det serverades mat och dricka i mängder. Häng i uterummet och lite snapsvisor och jag satt och iakttog alla som vanligt. Tänk att man kan ha så roligt ihop fast att ålderskillnaden är från lilla ebba på 1 månad till mormor på 93. Det är nog det som gör det så mysigt med släkten. Att den växer och växer men att det inte spelar någon roll för banden förändras inte. De orginella födelsedagskommentarerna var det min tur att bjuda på och efter varje gång det sjungts gratulationssången så är vi barnbarn så snälla och säger "Ja, tack så mycket för att ni kom och för alla presenterna". Jag kan minnas det så väl, hur man hela tiden gick och frukta över när man skulle behöva säga det. När det uppstår en sån tystnad efter sången och alla blickar siktar mot en där på stolen i mitten. Man försöker se söt ut och snabbt vill man att det ska gå, tackförattnikomochförallapresenterna. slut. Det var väl värst för några år sedan när man var tillräckligt stor för att säga det ordentligt men att prata inför folk var det värsta som fanns. Numera är det mer än grej som har blivit komisk mellan oss, trots att jag sitter och tänker på att "jag ska prata lugnt och sansa" under hela gratulationssången. ordentligt med tårta och godis blev det också innan vi styrde förväntningarnat åt bahnhof. Jag är rätt grym på att ge saker tid, eller nä det tar jag genast tillbaka. Jag är värdelös på att ge saker tid, förutom igår. Trots mina vänners hemgång stannade jag själv kvar för att jag kände på mig att "det kommer bli awesome, jag kommer ångra mig om jag drar hem" Och ja awesome, det blev det. och det har jag som vanligt fina människor att tacka för. Ett första födelsedagskalas har gått av stapeln och nu är det födelsedagsyra varenda dag, och jag barnsligt älskar det!

-L