En sista vecka på monte gick igår av stapeln och efter några timmar i sandlådan var jag redo för möte och nya idéer började gro. Därefter mötte jag upp fina elin och käkade på simons och efter mycket prat så vipps, var klockan 23.30. Tiden bara rusade iväg. Snabbt blev det onsdag och nu sitter jag här med mätt mage och ska snart bege mig mot svenstorps absolut finaste hus och världens bästa caroline. Allting är igång igen och när jag cyklade till jobbet i morse fick jag köra slalom mellan alla högstadiegäng som stod och inväntade en eftersläntare på väg till skolan. Stadsparken var fylld med stressande uppklädda gymnasietjejer som definitivt inte har fattat grejen med skol-chill. Det var en tid i gymnasiet man klädde sig som alla andra, men ville ändå vara speciell. Man var alltid tipp topp och gymnasiet kändes fortfarande vuxet och coolt. Men sen i vevan när man började hitta sig själv och insåg att mjukiskläder och träningsskor var så mycket bekvämare än stuprörsjeans och odd molly blus var det inte så viktigt längre. Det var en stor skillnad på att vara ny på skolan och äldst på skolan. Jag kan sakna känslan av att vara äldst. Att gå runt skabbig i korridorerna men ändå veta att man kan så mycket mer än de andra. Trodde dem iallafall. Och skolstart ger mig en lättnad blandad med lite ångest. Jag ler åt ungdomarna som köper ny ryggsäck, nytt pennskrin, kollegeblock eller går in i rutiner. Jag ler hånfullt och är så glad att jag inte är där. Men sen smyger sig den där ångesten på om hur gammal jag har blivit. Att jag faktiskt tagit mig igenom de där 13 skolåren och står nu med mitt liv i mina egna händer. Inte kan jag skylla på lärare, omotiverad till uppgifterna eller skolledningen om det inte blir som jag tänkt. Nej, det är bara jag nu. Jag och mina drömmar och vilja. Att universiteten börjar dra igång sina program gör det hela lite mer ångestfyllt och sorgligt. Många vänner beger sig upåt i landet för nya upplevelser och mål och hur mycket man än bönar och ber så åker dem. Samtidigt som jag är så glad att dem har hittat sin nästa väg i livet. Hittat en trygghet och något dem vill pyssla med. Paniken över mina egna val tränger väl sig på och jag står där fortfarande med ett tomt kapitel framför mig. Men jag låter tiden utvisa det, och så länge får jag leva på alla de roliga stunderna vi har haft tillsammans och jag ser redan framemot de där lördagarna på schlagergolvet när fångad av en stormvind sprudlar ur högtalarna och vi är tillbaka på ruta ett. Kanske är det så man uppskattar varandra.

-L