"jag ska aldrig bli en sån" Jag har sagt det så många gånger förr. Men just en sån, en sån har jag aldrig velat bli. En sorglig varelse som ger upp sig själv för någon annan. Det är svagt. ren svaghet. att vika sig på mitten, faller, faller och faller igen. säger till sig själv. "jag vill aldrig bli en sån" ser vid sidan om, försöker svänga förbi. tankarna tränger sig på, försvinn, snälla, försvinn. Men de nedrans drömmarna stannar där. De går aldrig iväg. Man frågar sig själv vad det bästa hade varit och samma resultat igen. men varför säger hjärtat något annat? varför drar man ner sig själv till att bli en sån, en sån som är för svag för att kasta bort tankarna. Det går inte. Jag kan inte. Men jag vill, jag önskar och ber. Men när, när när? När ska man slippa simma motströms mot sig själv? slippa kämpa för något som inte är värt att kämpa för? Något som inte ens glöder.

-L