Vi har landat. På svensk mark och hemma på plommon. Det är idag exakt 47 dagar sedan vi fyllde väskorna med ytterst lite kläder, vänskap och mängder av mediciner. Det tog oss 23 timmar till phuket och vår nya vardag av lyx, service, backpackerliv och ofräscha kläder låg och väntade bakom hörnet.

från phuket till phi phi island till maya bay till monkey beach till koh lipe till mängder av små öar till langkawi till kuala lumpur till krabi till chicken island till tup island till raiely beach till poda island till hua hin till cha am till bangkok. och däriemellan var det mängder av snorklingscave och paradisöar.

det var många gånger under resan jag kom på mig själv att jag inte riktigt uppskattade det där kristallklara vattnet och de där kritvita stränderna. Utan att det mer föll naturligt att det var så. Tänk er att leva i en dröm och inte veta om att ni är där. För det var ju faktiskt så. Det som så länge varit en dröm var plötsligt verklighet. När man inser det, den känslan är obeskrivlig. Att kunna veta att man på egen hand har fått en dröm att gå i uppfyllelse. Det är lycka.

När jag tänker tillbaka på resan ligger jag alltid med ett stort leende på läpparna och längtar tillbaka till dagarna på de där stränderna på koh lipe, till att äta ute varenda dag och aldrig behöva diska en tallrik, att kunna glömma dagar och tidpunkt, att slippa tekniken för en stund, att veta att vi gör vad vi vill. Men jag saknar också det där andra. De där dagarna på vårt kalla hotellrum när solen stekte utanför och vi bara ville ligga utan kläder på rummet och hälla chipspåsen i sängen och lyssna på when you are near, när vi sprang genom ösregn för att köpa glass eller när vi stissade runder efter ett glas vin på malaysias gator eller när vi livrädda blev efterföljda i kuala lumpur och sprang in på hotellet eller när vi låg på färjtaket och alla de andra passagerarna kollade skrämmande på oss eller när vi spontant efter maten gick och tog en 60 minuters massage. De där små ögonblicken är så viktiga för mig.


Att vara hemma känns inte bara konstigt utan är faktiskt lite smått ångestladdat. Under sex veckor har vi varit utan tid, datum och rutiner. Det hann inte gå en dag fråns jag bara var tvungen att titta i min kalender och jobb började ringa. Det var som det skedde en förvandling. Från att vara en livsnjutare i varje sekund helt och hållet ligger jag nu och planerar, strukturerar och småler lite löjligt över hur roligt jag tycker det är att vara planerad igen. Fast att jag egentligen inte alls uppskattar det chilla livet där datum och tid inte existerar var det något helt fantastisk skönt att veta att jag faktiskt kan leva det där livet. Vi åt när vi var hungriga, sov när vi var trötta och kom på oss själva att lägga oss vid 19.30 tiden några kvällar. det var en vardagsskildring, det var precis vad jag behövde!

på hemvägen var den där väskan proppfylld med nya kläder, skor och bikinis. Men vi bärde också på en ryggsäck fylld med kunskap. Kunskap om att resa, om sig själv och om varann. Och ännu en bekräftelse på att L&L, har det bäst, tillsammans.


-L