var på friskis och svettis häromdagen. Medelpass. Cissis pepptalk i mitten. De där sidostegen med klapp in mot mitten. Hög dunkande musik och en blandning på åldrarna 17 till 65. Jag stod där som så många gånger förr och det kändes precis som vanligt. Det hade kunnat vara en grå tisdagseftermiddag i januari efter jobb. Men det var en solig eftermiddag i slutet av en mycket vacker aprilmånad. Och därimellan hade jag varit i asien. Inte kändes det. Jag tycker det är skrämmande att saker kan vara precis som förut. Ge en exakt samma känsla trots att det var över två månader sen jag var där sist. Är det egentligen inte ett tecken på att livet är ganska enformat ändå? Varje gång den tanken slår mig är det något som grips av panik i magen på mig. Att jag måste göra mer än så! Det ska väl inte vara tanken att allt ska kännas som vanligt. Livet är för kort för att uppleva saker som vanligt. Det finns ju så mycket nytt, annat och givande. Jag är 19 år och 8 månader ganska exakt. Inte ens en fjärdedel förhoppningsvis har jag levt av mitt liv. Ändå har jag alltid full fokus på att tiden är knapp, att det är nu eller aldrig. Läste några krönikor av kända personer som vid medelåldern skickade brev tillbaka till sig själva när de var 20 år och vad de skulle gjort annorlunda eller tänkt på. Och slutsatsen jag drog av alla var att tiden vi har nu aldrig kommer igen. Du är aldrig 20, fri och ovetande igen! När om inte nu är det dags att göra det som känns sådär. Det är nu du kan misslyckas och ta det med en klackspark. Du har bara dig själv, ditt eget liv att ta hand om. Varför göra det till något vanligt, rutinerat eller strukturerat när världen har så mycket mer att erbjuda? Likt förbannat stod jag där på det där friskis och svettis passet som så många gånger förr. Boxade som aldrig förr och låtsades i smyg att det var de där hinderna för framtid och framgång som jag svettigt slog ner. Det kändes bra.

-L