var på friskis och svettis häromdagen. Medelpass. Cissis pepptalk i mitten. De där sidostegen med klapp in mot mitten. Hög dunkande musik och en blandning på åldrarna 17 till 65. Jag stod där som så många gånger förr och det kändes precis som vanligt. Det hade kunnat vara en grå tisdagseftermiddag i januari efter jobb. Men det var en solig eftermiddag i slutet av en mycket vacker aprilmånad. Och därimellan hade jag varit i asien. Inte kändes det. Jag tycker det är skrämmande att saker kan vara precis som förut. Ge en exakt samma känsla trots att det var över två månader sen jag var där sist. Är det egentligen inte ett tecken på att livet är ganska enformat ändå? Varje gång den tanken slår mig är det något som grips av panik i magen på mig. Att jag måste göra mer än så! Det ska väl inte vara tanken att allt ska kännas som vanligt. Livet är för kort för att uppleva saker som vanligt. Det finns ju så mycket nytt, annat och givande. Jag är 19 år och 8 månader ganska exakt. Inte ens en fjärdedel förhoppningsvis har jag levt av mitt liv. Ändå har jag alltid full fokus på att tiden är knapp, att det är nu eller aldrig. Läste några krönikor av kända personer som vid medelåldern skickade brev tillbaka till sig själva när de var 20 år och vad de skulle gjort annorlunda eller tänkt på. Och slutsatsen jag drog av alla var att tiden vi har nu aldrig kommer igen. Du är aldrig 20, fri och ovetande igen! När om inte nu är det dags att göra det som känns sådär. Det är nu du kan misslyckas och ta det med en klackspark. Du har bara dig själv, ditt eget liv att ta hand om. Varför göra det till något vanligt, rutinerat eller strukturerat när världen har så mycket mer att erbjuda? Likt förbannat stod jag där på det där friskis och svettis passet som så många gånger förr. Boxade som aldrig förr och låtsades i smyg att det var de där hinderna för framtid och framgång som jag svettigt slog ner. Det kändes bra.

-L

Oj det här med bloggandet har verkligen tagit sin paus. Jag har inte riktigt vetat vart jag skulle börja och det ligger nog sisådär 7 utkast påbörjade inlägg. När jag väl haft en paus hittar jag inte riktigt tillbaka. Till det är sköna med att blogga. Men nu har jag bestämt mig, efter att under den senaste veckan sagt minst 7 gånger att "men jag kollar tillbaka i min blogg så ser jag vad vi gjorde då förra året". Mycket bra när minnet sviker.
Jag har iallafall kommit tillbaka i svensk rytm, i Ängelholms tempo, arbetsmotivation och festhumör. Det är med andra ord en Lovisa på hemmaplan som bara drömmer sig bort till paradisen emellanåt. Det är vårtecken över skälderviken och årets första tussilago har slagit ut. De där vårkvällarna som är så underbara att de bara får en att längta tillbaka till sommaren 2010 eller iallafall längta efter en minst lika bra sommar 2011. Den första grillningen är grillad, fanta med rose är druckit och shorts, converse och skinnjacka är invigit. Det stavas vår. Det är något speciellt när värmen börjar komma. De där deppiga stunderna på kvällarna när man vet att man jobbat alldeles för mycket är mycket ljusare, eller de där timmarna i bilen med L, när vi kör över hela bjäre och det plötsligt sträcker sig en vacker solnedgång över himlen. Den känslan kan jag inte riktigt sätta fingret på. Bil, musik och solnedgång. Påsk har det också hunnit vara. Som alltid gömdes det påskägg på plommon och två av tre barnsliga syskon hade tävling i trädgården. Påskmaten smakade som vanligt väldigt bra och att jag njutit av mina fyra dagars ledighet är bara förnamnet.
Förhoppningsvis stannar solen hos oss ett tag och jag ska njuta av varje sekund. Det bästa är iallafall att uterummet på plommon börjar komma till rätta och ett tydligare vårtecken och glädjerus är svårt att hitta!

-L

Jag börjar få ordning på mitt liv igen men fortfarande är jag ute och simmar på djupt vatten några gånger och tiden är lite väl kort många gånger. Har varit mycket jobb under veckan för att få kontrollen på saker och ting och har även satt igång med ett nytt projekt! Motivationen tappade jag tills idag när nya roliga idéer sprudlade och allt kändes roligt igen. Igår var första lediga kvällen sen jag kom hem och den spenderade jag med ingen annan än världens mest saknade kusin, Maria. Maria och jag har hängt ihop under årens gång och åldersskillnaden på ett år har gjort oss till riktigt bra kompisar. Från att ha kontakt varje vecka tog det 7,5 månader mellan våra träffar. Maria for till australien i somras och prickade in lagom att komma hem till när jag skulle iväg. Men nu är vi båda på hemmaplan och det ser ut att bli en kusinkär vår på många fronter, jag räknar redan ner till mina kära hongkongkusiner landar! Åter till businesslivet. Imorgon sparkar vi igång helgens mysligheter med en L-eftermiddag och en tacokväll. Lördagen blev det oplanerat jobb, varför är jag så förbaskat dålig på att säga nej? sen ska jag träffa mina fina tjejer och förhoppningsvis tvinga med dem ut i lördagsvimlet.

Ska inte ta så lång till tills vi ses nästa gång!

-L

Det har varit en stor förändring att vara tillbaka på hemmaplan. Bloggen har därför kommit i andra hand och min kära vän jonna gjorde klart för mig att det var dags att börja nu. Inte nog med att komma tillbaka till svensk tid så har jag haft fullt upp med jobben. Mina vakna timmar är otroligt många denna veckan och att jetlagen slog ut åt det hållet ska jag nog vara tacksam för med tanke på hur många timmar jag behövt lägga på jobbet denna veckan. I torsdags börjades det och fredagen fanns det inte andrum för någonting. Många kära återseende har det varit och fina familj har gjort veckan toppen. Och min underbara vänner! Vad hade jag gjort utan er. Igår skulle det iallafall bli en ordentlig fest för mängder av anledningar. Förfesten gick i födelsedagsanda för ammie och therese ute i jonstorp och god mat, trevliga efterlängtade ansikten och lite vin kan bara få ett bra resultat. Därefter fortsatte festligheterna på bahnhof. Det var sig likt, de där saknade ansiktena, musiken och drinkarna. Men ändå blev det inte som förväntat. Alkoholen hade dragit fram en tråkig Lovisa och en tråkig Linnea som helst av allt bara ville ta oss tillbaka till thailand igen. Fick lite hänge på boxen innan läggdags och att jag varit så bakis som jag varit idag är jag inte värd. Jag som aldrig varit så lugn och sansad ute förut?! jag har inte lämnat övervåningen på hela dagen och kommer nog inte göra det heller. Min första tanke i morse var, att nej jag ska aldrig mer ut, så tråkigt jag hade det. Men nu har det istället vänds till att jag måste ut så fort som möjligt så jag inte tror att det är såhär tråkigt att gå ut. Sen att dagens mående förstör hela dagen är en annan femma.
Nu ska jag iallafall flytta ut till tvsoffan till syster och henke, trycka på en bra film och hoppas på en söndag i vanlig anda.

-L

Vi har landat. På svensk mark och hemma på plommon. Det är idag exakt 47 dagar sedan vi fyllde väskorna med ytterst lite kläder, vänskap och mängder av mediciner. Det tog oss 23 timmar till phuket och vår nya vardag av lyx, service, backpackerliv och ofräscha kläder låg och väntade bakom hörnet.

från phuket till phi phi island till maya bay till monkey beach till koh lipe till mängder av små öar till langkawi till kuala lumpur till krabi till chicken island till tup island till raiely beach till poda island till hua hin till cha am till bangkok. och däriemellan var det mängder av snorklingscave och paradisöar.

det var många gånger under resan jag kom på mig själv att jag inte riktigt uppskattade det där kristallklara vattnet och de där kritvita stränderna. Utan att det mer föll naturligt att det var så. Tänk er att leva i en dröm och inte veta om att ni är där. För det var ju faktiskt så. Det som så länge varit en dröm var plötsligt verklighet. När man inser det, den känslan är obeskrivlig. Att kunna veta att man på egen hand har fått en dröm att gå i uppfyllelse. Det är lycka.

När jag tänker tillbaka på resan ligger jag alltid med ett stort leende på läpparna och längtar tillbaka till dagarna på de där stränderna på koh lipe, till att äta ute varenda dag och aldrig behöva diska en tallrik, att kunna glömma dagar och tidpunkt, att slippa tekniken för en stund, att veta att vi gör vad vi vill. Men jag saknar också det där andra. De där dagarna på vårt kalla hotellrum när solen stekte utanför och vi bara ville ligga utan kläder på rummet och hälla chipspåsen i sängen och lyssna på when you are near, när vi sprang genom ösregn för att köpa glass eller när vi stissade runder efter ett glas vin på malaysias gator eller när vi livrädda blev efterföljda i kuala lumpur och sprang in på hotellet eller när vi låg på färjtaket och alla de andra passagerarna kollade skrämmande på oss eller när vi spontant efter maten gick och tog en 60 minuters massage. De där små ögonblicken är så viktiga för mig.


Att vara hemma känns inte bara konstigt utan är faktiskt lite smått ångestladdat. Under sex veckor har vi varit utan tid, datum och rutiner. Det hann inte gå en dag fråns jag bara var tvungen att titta i min kalender och jobb började ringa. Det var som det skedde en förvandling. Från att vara en livsnjutare i varje sekund helt och hållet ligger jag nu och planerar, strukturerar och småler lite löjligt över hur roligt jag tycker det är att vara planerad igen. Fast att jag egentligen inte alls uppskattar det chilla livet där datum och tid inte existerar var det något helt fantastisk skönt att veta att jag faktiskt kan leva det där livet. Vi åt när vi var hungriga, sov när vi var trötta och kom på oss själva att lägga oss vid 19.30 tiden några kvällar. det var en vardagsskildring, det var precis vad jag behövde!

på hemvägen var den där väskan proppfylld med nya kläder, skor och bikinis. Men vi bärde också på en ryggsäck fylld med kunskap. Kunskap om att resa, om sig själv och om varann. Och ännu en bekräftelse på att L&L, har det bäst, tillsammans.


-L