Det är september fortfarande och för varje dag känner jag bara hur jag bara måste släppa hoppet om att sommaren snart är tillbaka. det gör ont i hjärtat för varje dag som vandrar ifrån de fina sommarkvällarna och vinden jag möter är inte längre uppvärmd. jag möter istället en kylig, blåsig höstvind och på stan går människorna runt i skinnjackor och försöker se ut som om det räcker. Det är inte någon som faktiskt vill erkänna att det krävs en tjock jacka, halsduk och vantar i detta vädret. Varenda morgon tittar jag ut genom fönstret i hoppet om att få ta på mig mina slitna jeansshorts som jag motvilligt inte velat packa ner. Jag säger det nu. nu. till mig själv. Det är höst. Det kommer inte vara fler shortsdagar 2010, inte heller fler sommarkvällar då både stämningen och känslan på festerna är som bäst. Istället väntar något kallt, kyligt och oförsägbart. Det är första hösten på 13 år jag inte sitter bänkad i en skolbänk en tisdagseftermiddag. Första året jag inte kommit ut ur matsalen, fortfarande hungrig på grund av fisken i skolan på 13 år. Det är kanske inte så knnstigt att det känns vemodigt med en ny årstid. Under sommaren har vi kunnat fly från verkligheten. Det är jobbet har inte känts lika stressande, lika viktigt eller lika behövligt. Det var ju trots allt inte bara vi som gick hemma under de varma sommardagarna. För min egen del har sommaren spenderats på jobb. Men det fanns alltid en slags förståelse för att kunna göra vad jag ville på kvällarna. Hösten tilltalar mig något helt annat. Rutiner. Men denna hösten sticker ut från de andra. Det är ju just de där rutinerna jag har chans att slippa, chans att inte bry mig om. Det är ju rutinerna som egentligen är det värsta med hösten. Och en gång för alla bestämmer jag över dem. Mitt schema just nu styr jag själv, jag jobbar dock men har på något vis kommit undan de där typiska höstrutinerna. Istället för att se denna hösten som en plåga, som något att deppa ihop över ska jag ta den med glädje. Jag är fri nu och sen är det upp till mig att fylla mina dagar, med hjälp av rutiner eller ej. Och det gör jag med glädje.

-L