jaha, då hade vi kommit till söndagsångesten. Kanske får ta lördagsvimlet först. Uppladdningen började på jobb under dagen och en så gott som halsflussirriterad Lovisa räknade ner minuterna till stängning. Kvällen skulle bjuda på vinkväll hemma hos A med mina fina tjejer. snaxen stod på bordet, vinet var i glasen och musiken sprudlade up högtalarna. Lagom lulliga begav vi oss taggade mot lördagsvimlet på bahnhof. Shotsen flödade, dansen vinglade och skratten var oändliga. Jag vet inte, men jag fick en speciell lättnad när jag var där. Det hade trots allt gått en månad sen sist och jag blev lättad över att det var precis som det brukade. Det var fortfarande lika fantastiskt roligt. jag brukar gå dit med inställningen, "hur det än är ikväll så ska jag ha roligt, för det är bara upp till mig" Och ännu en gång fick jag det konstaterat. allt annat kändes inte viktigt längre. Några partyklassiker, liveband och dimma. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna och natten hade bara sprungit ifrån mig och hemgång var definitivt inte vad jag var redo för. Men, efter vänners övertalan om att bahnhof faktiskt var stängt nu så var det väl antagligen dags. Föll ganska pladask i min säng och grämade mig verkligen över de där sista shotsen, det var väl galet vad det kan snurra. Eftertänksamma lovisa trädde fram och frågade sig själv varför i helvete jag drack alkohol. kunde jag bara inte låtit bli så hade huvudet mått lite bättre vid denna tidpunkt. klockan 8 morgonen efter var jag otroligt tacksam att mina vänner tvingat mig hemåt vid 03.30 tiden. samtidigt som jag var så innerligt förbannad på alkoholen som hade tagit kål på mig. Varför tar alkohol bort förnuftet om att ska man jobba dagen efter så är det ingen utgång eller en tidig sådan. Lovisa, Lovisa, Lovisa. morgonen blev vinglig, jobbigare än förväntat och jobbdagen blev detsamma. Halsen hade verkligen fått ta stryk efter en för mycket vaken natt. Det fanns nog inget som gjorde mig så lättad som ett bubbelbad, en kopp te och choklad när jag kom hem. Därefter fotbollssoffan och här stannar jag säkert kvar och inväntar söndagsfavoriten, kommisarie beck och herr gunvald. det är något charmigt med söndagar ändå.

-L