har ni någon gång blivit trampade på när ni redan ligger? när ni redan är så gott som nerstampade totalt blivit totalt nedgrävd ännu en gång. Det där sista trampet. det är nog det som är som tyngst men som har med sig känslan av lättnad. då man verkligen inser att man inte orkar mer. att det faktiskt är okej att ge upp. tror man iallafall. man tror det är okej att ge upp allt det där som man har kämpat för, och plötsligt bara bli ett minne blott. man orkar inte mer, man förvånas av sig själv. ett leende dyker upp när man inser att nä, nu är sista kortet verkligen lagt. man börjar småskratta åt sin egen förmåga att bara ge upp. varför inte istället börja gräva sig därifrån? det är det där sista trampet som håller en tillbaka. Det som tryckte till för sista gången. Man börjar dra sig ur, för slutar man satsa, då behöver man aldrig mer vara rädd för att förlora. men slutar man satsa, kommer man aldrig mer att vinna. jag har aldrig haft en vinnarsjäl. aldrig någonsin. inte från nu, när jag så gärna vill besegra mina tankar. det är då man verkligen inte klarar att förlora, när man äntligen bara ville vinna. jag vet bara inte hur man gör. hur man intalar sig själv att det är bara mig det handlar om.

-L