jag har aldrig sjunkit så lågt i mina egna ögon som jag gjort denna veckan. jag har aldrig varit så besviken på mig själv samtidigt som jag inte hade kunnat ändra på något. Istället skulle jag blicka framåt, framåt mot en vecka som innebar incheckning hemma hos Sewring tillsammans med L. resväskan packades och just nu spenderas en weekend några kvarter bort. Annie har fått agera som husmor då det bjudits på allt från thai till pasta carbornara. Nu vankas det helg iallafall och jag försöker fortfarande blicka framåt. Utbildningsmässan i atriumgården ägde rum idag och ångesten över att inte kunna springa runder med ett enda syfte; ta godis skulle plötsligt förvandlas till allvar och framtidsplaner. blicka framåt mot höstterminen är för tidigt redan. varför längta efter något som fortfarande är och svävar på molnen. Håll mig tillbaka, håll mig här men ändå så långt ifrån.