det har luktat halloweenfest på bahnhof i flera veckor nu och igår smällde det till.
Studentkommitéen hade sålt biljetter till 100 partyglada studenter som skulle göra kvällen minnesvärd.
Utklädning? häxa, pumpa, djävul? nä, jag valde att vara emo.
En så svart emo så det var extremt. Min första inställning var; äcsh, jag tar det lite chill. lite svarta kläder och sminkning sen är outfiten checkad. men när jag hittade ett par skor med döskallar klickade det.
jag skulle ta detta fullt seriöst. Håliga strumpbyxor, svart linne, kommunist scarfs, helsvart hår, ordentligt spacklad kring ögonen, svarta läppar, låtsas piercingar och en ritad stjärna på kinden. En gång för alla, skulle jag vara emo på riktigt. och det blev jag. defintely.

väl på bahnhof stötte vi på allt möjligt folk. någon som hälsa? nej.. ingen kände igen mig.
redan då kände jag mig fett utklädd bland alla after-work folk. Träffade några goda vänner till mamma och pappa. Hälsade försiktigt. men något svar tillbaka? nej.
lite tidigare på kvällen hade jag o A kört hem till mig för att hämta lite stuffs som var glömda. Mina föräldrar hade gäster och lite nytt folk som jag inte träffat var på besök. runt om i huset hänger kort på mig, lockig, blond och glad. In genom dörren kliven en platthårig, svarthårig irriterad Lovisa. De kollade lite konstigt på mig och eeeh.. hej?

Kvällen på bahnhof fortsatte. Vi alla blev lite smått lulliga och ni vet själva. Man hälsar på folk på fyllan som man aldrig hade stått och kramat i verkligheten. Grejen var att mina partyfolk inte hälsade på mig. De kände inte igen mig. Efter sådär 8 dissar gav jag upp och gick och tittade mig i speglen. Jag blev seriöst chockad. Chockad över hur smink, kläder och färg kan ändra. Hur det kan ändra en hel personlighet. Folk kom fram till mig och sa:
- Du är inte den söta glada snälla Lovisa idag!
Jo det är jag. MEN. jag är inte den blonda, lockiga Lovisa.

jag ville bara hem. Ville bara hem till duschen. Ta bort allt detta svarta. Sluta behöva vara rädd för mig själv.
Det var inte JAG i den speglen. Det var någon helt annan. Någon som jag aldrig trodde skulle kunna träda fram.
Inte från igår insåg jag hur jag kollar på folk som ser ut som jag gjorde igår.
Ni vet, man kollar. det gör man. men man ser bara det svarta yttret. Aldrig lägger du märke till att en emo har fina ögon, mycket finnar eller dålig hårdag. Du ser det inte. Du ser bara svart. svart svart svart.
jag fick ögonkontakt med massor av människor jag kände igår. Men de hälsade inte. De såg inte att det var jag. Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så osynlig som jag gjorde igår.

Kanske var det värt att testa för har verkligen fått mig en ordentlig tankeställare över hur ytan verkligen spelar roll. Hur många som egentligen inte känner DIG utan känner ditt yttre. Men en sak som jag konstaterat; Jag kommer ALDRIG någonsinn vara emo igen. Aldrig.

-L                          



       Fik Lovisa                             Emo Lovisa