Kvällens Dilemma hemma hos familjen Johansson;

Mamma, Pappa, Pelle o Åsa sitter där nere o myser vid brasan.
Jag kommer ner för att göra mitt tal inför morgondagen och de alla lyssnar spänt.
Själv tycker jag det är jobbigare att prata inför folk som står mig för nära.
talar hellre för klassen eller en annan grupp av människor som jag inte har samma relation till.
Pappa kommenterade därför 3 gånger att jag pratade alldeles för snabbt.
Mamma poängterade att jag var alldeles stirrig o föreslog andra sätt jag skulle lägga fram det
Pelle frågade hela tiden saker innan jag hade kommit till det vilket förstörde
Till sist frågade Åsa om jag verkligen ville ha feedback
Där droppade den sista droppen.
jag - Nej, det vill jag inte. O jag tänker inte göra detta talet längre för ni lägger bara er i och det vet jag att ingen i klassen kommer göra imorgon. Plus att om ni ska kommentera så sjukt mycket kan ni kanske tänka er att säga något som jag gör bra???
jag packade ihop. o gick upp.

Då kommer vi till det jobbiga.
Saken är att jag har väldigt svårt att bli arg på riktigt. Jag kan bli det, men då skriker jag mest ljud o det bubblar inom mig o i vissa fall bryter jag ofta ut i skratt när jag kommit på hur löjlig jag är.  Vilket gör att folk inte tar mig seriöst alla gånger. Som nu. även om jag beslutade att gå upp, så började jag fnissa. Pelle reagerade direkt vilket gjorde att jag envisades mer att gå upp.

o nu sitter jag här. O jag vill liksom bara gå ner igen o fortsätta på mitt kaffe. Men jag får inte för mig själv.
O det är jobbigt. jag hade ju bestämt mig. Det är nämligen så typiskt mig att gå ner nu o låtsas som ingenting har hänt och stiga in i rummet med ett leende på läpparna. Men denna gången vill jag klara det.
Saken är bara att det går ingenting på TVn, datorn lockar inte och jag har redan pratat i telefon.

Välkommen till ett komplicerat liv en tisdagskväll hemma hos Johansson ;)