jag vet vad som måste göras. ändå sitter jag kvar här. eller egentligen så vet jag ju inte. för jag har inte hittat det rätta svaret. det finns kanske inget svar. kanska ska jag dölja sanningen, strunta i det blankt och bara ignonera totalt. eller bara lyfta telefonen. för det är det som känns så rätt. men samtidigt så fel. för varför. varför ska jag inte göra precis som du och bara sitta här och veta vad som måste göras och att veta att väntan inte leder någonstans.

nu ska jag snart ta mig ner till min broder. vänta på att annie ska ringa och på att linnea har duschat klart.

tack för mig.

-L