Det sägs att hösten ska gå mot mörkare tider. Jag brukar aldrig hålla med om det.
Jag ser hösten som steget närmare den vita snön. Det finns inget som går uppemot en vit jul.
Men detta året är det annorlunda. Jag har börjat se det mörka i hösten.
Förändringar. Allt förändras.
Jag är nog ganska barnslig av mig som inte har upptäckt det här med mörka tider fråns nu. Men så är det. Kanske ännu en sak att berätta om på svenskaredovisningen.
grejen är att hur mycket man än kämpar för att inget ska förändras så gör det det ändå.
Det är som vi lever i en sagovärld, som består av både ont och gott.
Men om vi vill fortsätta läsa måste vi vända blad, ta oss in på nya kapitel och plötsligt avsluta de gamla.
Så är det med livet också. Ska vi fortsätta leva dagarna måste vi också vända papper och komma in i nya kapitel. Det är inget man väljer, utan något som bara blir. Det är inget man ska lägga kraft att tänka på utan det är saker som bara sker. Men nu på hösten är det en sådan tid då även det tar kraft. Man lägger kraft på det mest onödiga.
Men bara för att vi vänder sida och tiderna förändras, förändras inte vi, vi är kvar, där vi är trygga och där vi vet att vi har varandra, sen får tiderna ändras och sagan får gå in på nya kapitel och nya tider, även om vi är med på resan.



i wanna say i´m sorry, but i know i do it again.