det känns som att någon har opererat in en stor klump i mig. Något som säger olika och kommer med olika förklaringar till allt. Något som håller mig tillbaka. Jag känner igen det, från innan. Men då brukar det visa sig att det är något som löser sig. Men inte denna gången, för jag kan inte sätta namn på det. Det känns som att stå vid ett rödljus, där man bara väntar och väntar på att få köra vidare men samtidigt är det skönt att stanna där. Stå stilla ett tag. Man kan liksom inte bestämma sig. Jag vill tillbaka. Till när jag var liten. Jag hade aldrig en inopererad klump i min mage då, aldrig. Det var aldrig rött vid de dära ljusen, bara grönt. Jag hoppas någon tar ut den snart, så jag kan fortsätta som lycklig, som innan.