när allt är bra, är något fel.

Jag ska försöka ändra på mig, försöka ändra det ni tycker är fel. För ni har rätt, det är fel av mig.
Men saken är inte att jag vill detta, jag vill inte ha det så som ni tycker att det är. Jag vill inte det, precis som ni inte vill.
Jag vet bara inte hur jag ska göra. Hur jag ska kunna ändra det. Tiden är för liten. I slutet av nian bestämde vi oss. Vi bestämde oss för att ringas varje dag och träffas om helgerna. Vi gjorde det, men bara efter en vecka hann vi inte med telefonsamtalen varje dag. Tiden gick, och vi gick med den på något vis. Vi gick åt det hållet som kallade på oss. Det som vi visste skulle leda till något vi ville. Vi hade valt olika. Men skulle valet sätta sprätt på vår vänskap?
Det trodde inte jag.
Jag tror det fortfarande inte. Kanske är jag för feg. Jag vågar inte inse, ren osäkerhet. Ni har kanske insett innan mig, eller har ni fel. Igår fick ni mig också till att börja inse. Jag insåg att jag är i mitten av detta. I mitten av vad som gör oss ostabila. Igår förtjänade jag en stämpel, världens sämsta kompis av er.
Jag trodde aldrig jag skulle behöva inse det.
för jag är lycklig, det är jag.

neighboorhood.