Brunch på hamnkrogen med mina fina tjejer vid lunch tid, häng på 9an like old times och sedan ner för att fortsätta med del två på mitt uppdrag. Har man inte fantastiskt bra vänner om de erbjuder sig hjälpa till?
Lite lättnad över att kommit steget längre men fortfarande en lång väg kvar. Imorgon väntas det jobb i helsingborg med min käre kusin G & därefter blir det sleepover i helsingborg!

"som en klippa i stormen att luta sig mot och jag sviker aldrig dig, jag ska följa dig över eld och vatten, över land och hav, jag ska älska dig tills hjärtat slutar slå" damp ner på min mobil idag från L som är i norge och löjligt men sant kan jag säga att jag redan saknar henne redan trots att vi är inne på dag 1 av 3, mitt lilla sockergryn vad hade jag gjort utan dig!

-L

Det är något speciellt med den första grillningen. Den där doften som sprider sig genom den öppna altandörren, salladen blir extra god och bara ordet grillpremiär får hela familjen att samlas. Första middagen i uterummet blev det självklart också och jag vet att de kommer bli x antal till. Det är vår, det är försommar och det är alldeles fantastiskt! Att mosters lilla skatt lyser upp även en sliten söndag är inget undantag.  

-L

'

En otroligt lugn lördag utan de minsta måsten ägde rum igår och när klockan slog 19.30 stod jag redo för en kväll i goda vänners sällskap. Det vankades 21årsmiddag på 25 kvadratmeter utanför hos självaste Emma Kléen och tacos, vin och godis stod självfalligt på menyn. Jag tänkte när jag satt där intryckt i soffan med "call me maybe" högt spelandes och 6 fina vänner runt omkring mig att jag var så glad att jag just var där!

Klockan gick mot natten och jag o beccis spendera en stund på torstens och satan i gatan innan vi mötte upp lite annat folk för att slå klackarna i taket på bahnhof. Resulterade i många goda drinkar, mycket härliga människor och en black jack-debut för min del. Det va mig nått!

Styrde vidare mot boxen för att sedan vid 4 halv 5 snåret sitta i stadsparken med klassisk ängelholmspizza och njuta av det nattliga vårvädret.

-L




Hjärtat slog några extra slag när jag insåg hur fina vänner jag har.

jag har känt det förut
och jag känner det igen
vad är rätt att tänka
och vad kommer sen.
jag är kvar men längtar bort
där saker var av annan sort
jag fastnar igen
något håller i
och här kommer jag förbli
i ett vägsjäl med många vägar att ta
jag ska hitta rätt
det kommer att bli bra
allt blir ur balans
jag försöker hålla distans
och sluta hoppas på nått som ändå inte fanns.
jag har blickat framåt
längre än mina drömmar når
hur ska jag förklara när jag inte själv förstår.

-L

Min första maj tog gladare språng så fort jag lämnat sängen och fått i mig lite frukost. Vi gick i det härliga vårvädret till skälderviken för att hämta den kvarlämnade bilen efter gårdagens drickande. Därefter begav jag mig mot bjärehalvön för en eftermiddag i segelstorp med fina filippa. Massor av prat, jordbubbar, kakor och frukostsallad och allt kändes precis som igår. Härligt!

Kvällen har bjudit på ännu mer häng med fina L som jag efter 2,5 månads konstant hängande inte verkar få nog av. Lika väl som att sitta och prata i timmar så kan vi sitta tysta utan att säga ett knyst och ändå förstå de där andetagen bredvid i soffan. Det är skönt med en människa som kan läsa dig i sömnen och fortfarande vara samma som för 15 år sedan.

-L

jag är omotiverad. finner ingen inspiration, vilja eller styrka. varenda morgon drar jag mig sakta ur sängen och försöker se en anledning att lämna duntäcket utan resultat. inte ens en stor god frukost får mig att lockas. Jag längtar inte ut i vårvädret, jag som älskar att andas luft från skälderviken nere vid havet, se havet glittra och segelbåtarnas mastar stå högt i skyn. inte ens ställa till med storbak känns kul. Jag ligger back, back i jobbet, med bilderna och allt annat man bör undanstöka så fort som möjligt. Istället under min lediga dag försöker jag sova för att slippa gå upp, för att slippa ångesten över att vara tillbaka i gamla vanor igen. Det finns jetlagade nätter när bara jag och mina tvivel är vaknade vid 03snåret. Igår var det valborg igen, valborgsmässoafton. Jag glömmer aldrig de där valborgarna i 7-11 års åldern när jag sprang runder i min för kalla fleece nere vid svenjohnsudde och träffade alla klasskompisar, när man motvilligt ville lämna för att föräldrarna ville hem och äta efterrätt. Igår var jag där igen, såg solen gå ner bakom horisonten och kände doften av rök och en vårstart. Men igår var jag en av dem som längtade hem till det röda vinet och efterrätten. Det blev en mysig kväll hos Jessica och Gustav, fina lilla Ella och söta lilla Annie. God mat, några glas rött och vi hade firat in våren även detta år. Kanske grors det en ny vårkick som ger mig lite ny energi, som hjälper till att infinna mig i vardagen igen och njuta av livets stora och små stunder.


-L


det är först när man ger upp som det blir nått nytt
när man släpper taget tar man steget
jag vet hur ont det gör när hoppet dör
men askan är den bästa jorden

Och så låg jag här igen. I mitt alldeles vita rum, i min stora säng under mitt älskade duntäcke. 2,5 månader har gått sen vi vinkade hejdå till ett kallt ängelholm på tågstationen en tisdagskväll och möttes av ett stekhett sydney med tomma händer och lätta ryggsäckar. Det visade sig att livet kunde ta en ny vändning. Från att vela mellan kläder till kläder, inte kunna bestämma sig vad i kylen man vill plocka, vilka lakan man ska ha och att man kan använda tre handdukar till en och samma dusch fick en nya tankar. Att leva i en väska innebär inga större klädval och definitivt alltid en tomt kylskåp och lakanen, det var man tacksam om där var. Och de där handdukarna. Känslan av att ha en vit handduk emellanåt var obeskrivlig. Hela östkusten i Australien fick mig att tro på närheten mellan dröm och verklighet. De var varenda dag uppe och snuddade på varandra och det var med glädje vi hittade en balans i detta. Lite surfing om eftermiddagarna, chill på stranden för att sedan avsluta med på tok för mycket vin i en mysig park under kvällen. Människor från världens alla hörn, vänliga, öppna och hjärtat slog några extra slag för hur fantastiskt enkelt och fint det lätt skapas relationer, som varken kräver ansträngning att hållas vid liv eller anledning till att dö ut. Efter en östkust som jag drömt och upplevt, älskat och älskar var slutdestinationen Cairns ett faktum på att man ska lämna när det är som bäst.

Nya Zealand låg först på tur och det styrdes mot nordön och auckland. Från att ha levt i ett ständigt paradis av surfing och allmän livsnjutning möttes vi av en mysig stad och vackert landskap. Vi umgicks med en familj och fick känna på skillnaden mellan land och kultur. Queenstown blev nästa stop och jag frågade mig själv om jag hoppat in i en sagovärld eller jag bara hade lite väl låga förväntningar på världens sagoplatser. Jag hoppade skydiving 16200 feet över marken och i 65 sekunders fritt fall var jag övertygad om att jag lever. Vi bilade så småningom över sydön och jag trodde inte så vackra platser fanns på kartan. Vi grät med jämna mellanrum över vackra orörda landskap, öppna landskap är det finaste jag vet.

Från att vakna till magiska berg med lite snö på toppen och se morgonsolen stiga bakom och fint spegla sig i sjön var Hollywood något helt annorlunda. Efter att ha haft 1 april i 48 timmar gjorde vi vårt besök på ikea. Vi möttes av avgasar, storstadspuls och taxibilar. Vi bokade fler och fler nätter och efter en vecka kunde vi checka av både galna berg&dalbanor, walk of fame, beverlyhills och mäktigheten i hollywood. En kändis hade vi också sett, björn gustafsson, men ändå. Venice Beach och Santa Monica stod näst på tur och skulle jag bosatt mig i los angeles känns santa monica som ett säkert kort. Vi lämnade ett iskallt loft för ett lyxhotell i vegas, sol, ännu mer ofattbar storstadspuls och nya intryck som minst sagt var onaturliga. Därefter väntade en bussresa vi sent kommer glömma. Konsten att överleva på en buss med 38 knarkare/höga/fulla/psykisk sjuka människor vet vi. Och vi vill väl istället rekommendera er att inte ta någon greyhoundbuss på natten mellan vegas och san fransisco. Men nöjda och belåtna med att äntligen anlänt i san fransisco väntade mysiga dagar på shoppinggatan, vårsol vid fishermanswharf och en härlig promenad över golden gate bron. Ett besök på alcatraz stod givet och en känsla av andar som cirkulerade runder bland kala golv och kalla rum var något speciellt.

Flyget tog oss över till huvudstädernas huvudstad. New York. Min favoritstad sen 2006 och håller fortfarande måttet för bäst storstadspuls och valmöjligheter. Äntligen kunde vi shoppa för mycket, och det råder det ingen tvivel om. 27 par converse stod uppradade på rummet sista dagen och påsarna var oräkningsbara. Jag älskar att se bilderna bytas på time square, känna doften av abercrombie fitch ut på gatan, möta blickar från okända ögon, gå runt och njuta av den rena luften i central park, äta B&J till kvällsmat, behöva böja nacken maximalt för att få en sky av himlen, passera 5th aveune en eftermiddag utan några ärenden, åka staten island färjan och titta på frihetsgudinnan och känna makten slå hårt i bröstet, sitta på subwayn och vara en del av ett system, prata för mycket med sin bästa vän och missa sin station, ha blåsor på fötterna efter en heldag på stan, springa med andan i halsen över vägen när man tycks ha för lite tid att vänta på grönt, vifta lite lätt med handen och inom 3 sekunder ha en gul taxibil framför sig, äta bagels till frukost och veta att staden aldrig sover. Det spelar ingen roll om klockan är 08 på morgonen eller 02 på natten, det är rörelse på gatorna och blinkande ljus överallt, garanterat.

Vi nådde efter många om och men slutligen köpenhamn. Tågdestinationerna hade bytats ut mot ängelholm istället för soho och sittplatser var det gott om. Vi kunde snegla ut över öppna landskap och himlen var en del av vyn. Ett grått ängelholmsväder väntade men som lätt värmdes upp av värma hjärtan och öppna armar. Hur förskräckligt det än är med avsked så är det tur att ett kärt återseende finns i baktanken. Nu har det gått några dagar, jag har hunnit käka mängder med svensk tacos, plocka lösgodis på maxi och busat med ludvig. Jag har hunnit krama om mina fina vänner och tagit igen förlorad tid i timmar av bara massa prat, jag har tackat mamma och pappa för min barndom och hus minst 10 gånger och har nog aldrig varit så tacksam mot min säng. Jag har mött dimman på ett schlagergolv och skrikit mig hes till genom eld och vatten och känt känslan av starka band i luften, jag har hunnit sucka över att jag inte vet jag vill ta på mig, över potatismosen och korven som redan hunnit serveras och bilen som inte fungerade som den skulle. Legat i min säng en söndag och känna söndagsångesten krypa fram och spenderat timmar i telefon. Det är visst nån som är tillbaka, tillbaka i den vardagen som för en stund var lämnad. Nått den verkligheten som för några månader kunde glömmas bort. Och det genom skildringarna man lär sig uppskatta båda parter, enkelheten, livet och det svenska samhället gentemot en odräglig greyhoundbus, kritvita stränder och en känsla som säger att idag är idag och idag kommer aldrig mer. Det är den känslan jag hoppas och ska försöka hålla kvar. Den som gör det lilla extra lite större. Min väska var fullproppad med livserfarenhet när jag nådde sverige, erfarenhet om mig själv och om världen. En del människor avstår från att resa länge, avstår från att bli en del av ett annat samhälle och känna rytmen av en annan kultur. Det förstår jag inte. Men jag accepterar det. Man känner trygghet och jag kan erkänna att det är både bra och dåligt att få upp ögonen för nya saker, beslutsångesten blir betydligt större och valmöjligheterna och jämförelsena att hela tiden sträva åt lite mer blir allt tydligare. Men de som säger att "det är inte hela världen om man missar att resa" De har fel. För det är precis de det är. Du missar hela världen om du inte seglar utan land i sikte.

-L

Väskan står färdigpackad, mjukiskläderna är på och pass och pengar är med. Redo för att ta världen med storm med mitt bästa L! Det enda positiva med avsked är att det väntas många kära återseende när man kommer hem. Och med det ler jag och lämnar plommon för ett tag.

Bästa familjen, finaste vännerna och du där! Jag kommer att sakna er! men....

i´ll be seeing you!

och så hoppas jag vi ses på solstollarna.blogg.se där ni blir en del av vår backpackerryggsäck några månader framöver!


-L

om man kan vara resfebern själv så tar jag den rollen just nu. det är minst sagt ett nervvrak som ligger i världens skönaste säng på plommon med fjärilar upp i halsen och skakande fingrar. "Du? du som varit så lugn hela tiden? är du verkligen nervös? äsch, du fixar det!" Nu nådde det visst även den minst anade. Dagen har gått i ett fasligt tempo och när jag kom hem väntades det avskedsmiddag med familjen. Jag var i mitt esse redan när jag kom in genom dörren och gormade ganska bra om att jag avskyr smält ost. Hur kan min familj bara ha missat det? Och alltid är det något suckade jag. Genast fick jag ett rejält tuggande emot mig av storasyster med stort s och kära mamma ville lugna hela situtationen och rädda den förhoppningsvis mysiga sista middagen på ett tag. Typiskt tänkte jag. Att vi just idag skulle fightas. Och de där orden "skönt det ska bli att åka imorgon" höll på att slängas ur min mun men jag hejdade mig. tänkte efter. men sen flög de ut ändå. Jag visste att både mamma och kajsa väntade på dem orden och mamma kontrade snabbt med "du, säg inget idag som du kommer ångra imorgon". Så sant som det var sagt. Jag mjukades väl genast upp en aning för att det redan låg och ångrades.

Några minuter senare var magen fylld med god mat och jag var glad igen. nöjd och glad för att världens bästa familj just satt där vid mig ikväll. precis som en trotsig treåring glömde jag lika snabbt igen hur arg jag varit precis. Livet kändes plötsligt mycket enklare och att ludvig strålar guld och lycka kan göra vilken omgivning som helst lycklig. Jag kom på mig själv att jag kan ta dem för givet, min familj. För att jag vet att våra band inte skulle kunna slitas isär på något vis i hela världen. Det var nog därför de där orden flög ur mig innan. För att jag visste att alla skulle veta att jag ångrade mig lika fort som jag hade sagt dem. och det gjorde jag ju. Det är nog därför jag inte är rädd att bråka in i det sista, jag är inte rädd att skratta ihjäl mig när mamma trillade pladask på golvet idag eller gråta floder när jag kramade hejdå till mina syskon. Eller vara lite övertydlig mot pappa när han knager om allt jag har kvar att göra. För att jag vet att dem finns där. Att vad som än händer så är dem där, precis bredvid mig. stöttar mig och reser mig. Det krävs inga regler eller krystad kärlek, den är ömsesidig rakt igenom och det vet dem. villkorslös och underbar. Jag är inte rädd att falla, för jag har alltid någon som fångar mig. ♥

-L