två favorittjejer på besök i jönköping ♥

 

Det är två dagar sedan LWs nya album släpptes och låtarna har gått runt på spotify sedan dess. Hösten är här, halsduken är framplockad tillsammans med höstbootsen och den förstora höstjackan. Jonnas sms lyser med sin närvaro och höst-fenomenet går att ta på. Jag vet att det kommer rädda mig många gånger under hösten och att hösten är här är numera ett faktum och det har jag ingen mer än Lars winnerbäck, höstlövsdansen på gatorna och Jonnas förståelse att tacka för. 

 

ligger och snyftar i min säng i min ensamhet, tycker sådär lagom synd om mig själv tills jag är inne på aftonbladet och läser Kristian Gidlunds krönika om Landet jag lämnar för fjärde gången idag och inser att jag kanske inte har så mycket att klaga på trots allt, mer än att livet är obegripligt orättvist och att människor med stora hjärtan borde få mer plats än människor med hjärtan av sten. Ikväll har jag sett "Känn ingen sorg" på bio och jag insåg hur viktigt musik kan vara för miljotalste gången. Filmen i sig var bara en såndär svensk film ni vet, som ska visa sig från ett annat årtionde och ge en känsla av att saker var bättre förr. Men med en historia byggd på låtar och minnen med bland de finaste svenska orden i akademins ordlista så fick den en helt annan poäng. Den fann mig ganska snabbt och jag satt med stora tomma ögon och tog in allt jag tagit in så många gånger förut men plötsligt blev så uppenbart. Farfarn sa "När man är ung vill man ha åldern och när man har åldern vill man ha elden, och ni har elden, ta vara på den". Jag har elden, någonstans där världen är utanför atmosfären och stjärnorna lyser klart över balkongen. Jag ville egentligen bara skrika, stampa och vara sådär hopplöst tom för en stund. Inte känna något samtidigt som mina känselfilurer snurrade runt i hjärnan fortare än någonsinn och lät hjärtat slå dubbla slag vid ord och kärlek, livet och meningslösheten. Jag var håkan för en kväll, som älskade så mycket så jag hatade och hatade så mycket så jag älskade. Tårarna forsade ner för mina kinder, för det vackra i allt det mörka, för kärleken i allt hat och för elden som bara glöder och där jag föll så lätt, där du kan få mig så lätt.

 

en sensommardag som igår bjöd vi våra allra finaste vänner på en lekdag där öl och parkhäng blandades med pastasallad och bildspel. Det slutade på gamla hlk, en sönderfestad lokal där jag senaste imorse satt och funderade på om väggmålningarna är nya eller varit där förut, om där brukar vara så många soffor verkligen och om det alltid bara funnits en toalett. Det kanske förklarar tillståndet de flesta människorna brukar ha där. Och igår var inget undantag. 

 

Och idag vill jag bara skriva ett litet brev till dig, bakfyllan.

Det är med stor sorg jag sitter här med ögonen i kors, halvskakande ben och orkar inte ens luta mig framåt för att ta en klunk vatten. Vad gör du i mitt liv förutom att påverka min studiemotivation? Du är otroligt energitagande och hade passat så mycket bättre hos tjejen som just joggade utanför mitt fönster så jag sluppit skriva ett brev till söndagsångesten också. Nu när jag äntligen vill plugga, låt mig då göra det, sluta stäng mina ögon, sluta kolla flödet på facebook och sluta stirra i taket. Jag lovar, där finns ingen info om varken marknadskommunikation eller "hur man blir effektiv". Bara dra, snälla, lämna mig ifred. Jag är hellre ensam än tillsammans med dig.

 

 

 

 

ibland behöver handen i vimlet inte bara vara där, utan kännas där. 

 

Idag hade jag velat byta bort alla sprit-associationer, festplaner och tentaplugg mot bebismys med min prinsessa.