Precis hemkommen från födelsedagsmiddag hos Pelle, god mat, ännu godare efterrätt och en såndär extra festlig onsdag. Man blir då aldrig för gammal för födelsedagskalas!

-L

-L

Efter en heldag på jobb på väla bjöds det på middag på Morris med E&L, god mat, ett glas rött blev senare till ännu ett glas vitt, satan i gatan och lite mer kända ansikten som i sen tur tog mig hit, till entrén suktandes efter det dimmiga vimlet runt hörnet. Musiken pumpar, folket vinglar och jag har snart bara 1,5 timmar kvar på dagens andra arbetspass.

Hoppas ni haft en fin lördag.
-L

En eftermiddag på Storgatan med alldeles för högt shoppingbegär. Nya byxor från Lita, underkläder och en födelsedagspresent till brodern min fick följa med mig hem idag. Det är farligt med oss tjejer, varje sak som är på rea ser jag som ett fynd, ett måste och snarare en investering än en förlust. Mästare på att stilla det dåliga samvetet. Blev ett svettigt träningspass på friskis där jag var allt annat än motiverad. Mötte sen upp Linnea för lite käk och nu sitter vi på östergatan med lite hallonlakrits glass och några OC avsnitt!

-L

Hakuna matata!

-L

I väntan på JVM underhåller vi oss med skuggan av värmen, mängder av godis och nu lite kollagetrix. Mys!

-L

Jag var på monte idag och satt som vanligt och tryckte mot det varma elementet på det kalla stengolvet efter mellanmålet. Barnen for omkring och jag satt där och hade fulla diskussioner om det ena och andra. I dörren hade lilla fröken D stuckit in huvudet, 4,5 år och bara sådär trotsig emellanåt så man skulle kunna spricka. Att försöka vara rolig eller charma in sig har aldrig fungerat. Fröken vresig och så otroligt snål så man aldrig kan sno en kram eller kommentar. Hon stod med tummen halvt i mun och skrek "louvisa, louvisa.. hallå louvisa.." lite irriterad över att hon avbrutet mitt i samtalet sa jag "Ja vad är det? Du kan inte bara stå där och skrika när vi andra pratar".. "ehm, nä.. men louvisa, jag, jag skulle bara säga att jag tycker om dig dig louvisa" och så sprang hon iväg. Vände på de lila klackballerina och for iväg lika snabbt som vinden. Helt mållös och rörd blev jag. Fröken söt. Barn dem kan dem. Varenda dag kan de vända till det bra. Och det är då man inser vad man finner energin varenda dag. Så mycket kärlek man får tillbaka. Fint.

-L

Ett år har gått sen sist jag hade den där ilandsångesten över vad jag skulle skriva på bloggen när ett nytt år började ta form. Jag tänkte att jag skulle göra som jag brukar, låta det komma och så småningom ha den där sammanfattningen över det gångna året. Jag bestämde mig att göra annorlunda. Välja ut några bitar som tillsammans symboliserar hela året och som också kanske kan bli min reminder framöver...

Nyårsnatten gjorde sig riktigt bra förra året vilket resulterade i en lugn nyårsdag och jag har fortfarande inte kunnat släppa känslan som spred sig i kroppen den där morgonen. Jag satt helnöjd på östergatan med min bästa vän och leaving on a jet plane spelades på radion. Det var något visst och kom också att bli 2011s första kvartals bästa låt. Jag lärde mig tro på mig själv och överlämna mig till andra. lät andra vara inne och röra om. Jag rördes om, blandades, skakades och tappade kontroll. Jag var där men ändå inte här. Jag lät det knacka, men öppnade aldrig helt. Jag lät mig bygga murar som fick rasa för att lära mig bygga om. allt kunde rasera, och jag kunde tappa hopp. Men då fanns dem där. De där sällsynta människorna som bara lyser och strålar, som jag hittat där ute bland skolklasser, lördagsvimmel och gemensamma vänner. Vem kunde ana att det fanns vandrade solstrålar och änglar i skåne?

jag lämnade sverige för asien, snö för solsken och vardag för äventyr. I en söndrig bagpackerväska hade jag allt det där när vi åter anlände på kastrup i april. Väskan var proppad med äventyr, självständighet och mod. Där låg också en hel hög med bekräftelser. Bekräftelser på allt det jag inte trodde jag skulle klara, på det som höll mig sömnlös om natten som plötsligt var en baggatell. >>mitt kontokort kommer garanterat bli stulet, vi kommer bli våldtagna, vi kommer missa flyget, alla kommer glömma oss, hemlängtan kommer ta kål på oss. Bäst att säga hejdå några gånger för mycket, fall i fall liksom.<<  Bland det viktigaste låg också den där vänskapen. Det där bandet som för så många år sen växte ihop. Det hade bara blivit starkare, och vi hade lärt oss ge och ta. Bandet som fortfarande och alltid kommer ha samma kraft. Som aldrig kommer slitas isär eller försummas. Vi har stått på samma sida, vi har färdats med varandra och ingenting kan splittra oss. Det är en ren trygghet att veta. och att det är ömsesidigt stillar natten ännu mer till ro.

Det är stor skillnad att glassa runder på vita stränder hela dagarna och plötsligt vara en del av ett ständigt regnoväder med jobb, motgångar och framtidsoro. Vi satt där en kväll på klitterhus parkering och storbölade. Vi stortjöt av förtvivlan om varför livet kunde ha sån vändning. Vi som skulle ha en sommar i höjd med molnen och bara vara. Vi ville minsann inte dagarna skulle gå eller framtiden komma närmare. Livet var så gott som slut, rent ut sagt värdelöst. Tills tiden kom. Tiden vi gråtit oss förtvivlade till. Den var kanske inte så pjåkig ändå. Där var ju gott om varma sommardagar för oss också, gott om häng med kusinerna eller härliga sommarfester. Vi var ju så glada varenda lördag på utebahnhof så hälften hade räckt för att förstå att vi var lyckliga. Hur kunde vi bara tro något annat, när man har alla underbara människor i närheten. när man kan lyssna på änglahund långt in på natten, när man kan åka bil för att se var vägarna tar slut, när man kan cykla med midsommarkrans och bara le, när man kan stå på ett dansgolv och bara peka på en vän och bara se vad den tänker, när man kan gå på konserter, när man kan stå på stolar och sjunga stad i ljus eller när man kan säga till sin mamma att man nog är den lyckligaste flickan på jorden och se lättnaden i hennes ögon. Akta dig för onödan.

Ibland kan man ha fått för sig något som man bara tror kan bli perfekt. något man förväntar sig och pratar upp som om det vore drömmarnas paradis. man intalar sig att man är stark, att det är ödet som bestämt att det är nu. eller aldrig. Det är beslut som vilar i dina händer och du får plötsligt för dig att det är nog livsavgörande. livsviktigt. du övervägar, reflekterar, analyserar och kommer till slut fram till att det är dags att utmana livet mer än vad det utmanar sig själv. Det är dags att våga något annat. >>annars kanske du aaaaldrig kommer våga någonting, du kommer aldrig någonstans.<< Och så plötsligt händer det! Du bestämmer dig för att göra det där. För att ha gjort det. För att ha bevisat för dig själv att du vågat. Det blir inte som du tänkt dig. Kanske tror du att hela världen kommer rasa, igen. att du förlorade, misslyckades. Eller så vänder du på det och ser det som en ren egoboost. Ditt självförtroende har fått en rejäl kick av något du själv presterat. Du övervann dig själv, du utmanade, och du vann.

Att livet går upp och ner är ett normaltillstånd och vi kan skapa problem för oss själva om vi hela tiden tror att vi ska må bra. Vad skulle det vara egentligen? Att gå runt och skratta jämt. eller äta oxfilé varenda dag, eller dansa i svett och kärlek till fångad av en stormvind hela tiden. Rent ut sagt, dö trist och enformigt och inte det minsta lyxigt alls. Jag har varit en höjdare på det där med vardagslyx denna hösten. Spontana middagar med fina vänner, filmkvällar, sleepovers och småsaker mitt i veckorna. Det är också gjort vardagen liten lyxig. Jag tror nog det bara är så. Att ordet vardag är allmänt tråkigt. Var-dag. Varje dag. Samma sak. det blir liksom inte roligare än så. Om man inte gör som jag, något roligt varje dag så kan man jobba hur mycket som helst! :) (men jag ljuger om jag säger att vardag ändå inte är ett tråkigt ord)

Jag har kommit på mig speciellt på den senaste tiden göra saker för att det ska låta bättre. Försöka vara något jag egentligen inte är. Inte någon personlighetsförändring utan mer små oviktiga saker. Jag kan känna lite avundsjuka när jag läser bloggar om när folk läser en bok med tända ljus på sitt rum. Eller när någon haft spa-dag hemma och filat fötterna, haft hårinpackning och tagit hand om sig själv. Eller bara kollat en film själv för att bara vara. Då tittar jag alltid lite tungt på bloggen och sedan ner i min kalender för att se när det finns tid för sånt där. Och det är inte ofta. Och när det väl finns tid så använder jag den alltid på något annat. Jag har i år försökt få igång det där med bokläsning. För att också vara en av dem som läser böcker en ledig stund på mitt vita prinsesslakan. Men det är så inte jag. Jag kan inte. Jag koncentrerar mig för dåligt. Jag njuter inte av ljusets sken eller boken när jag tänker att jag gör det för att bara vara med mig själv. Numera läser jag för att vara en bättre människa. Hur jag nu har fått för mig att jag är det med en bok i handen. Men i vilket fall så läser jag för mitt ordförråds skull och för att finna inspiration till mitt liv och värderingar. Och jag är så glad att jag förstått det nu, att jag accepterat att jag rent ut sagt avskyr att ha hemmaspa med mig själv. Att behöva torka undan, hänga handdukar, råka få en blöt tidning och inte kunna kolla mobilen tycker jag drar ner det rejält. Och äntligen har jag respekterat det.

2011 lärde mig att motgångar ger medgångar, att världen kan rasera men faktiskt byggas upp igen. Jag har vågat göra saker jag aldrig gjort förut och i det gett en bit av mig själv. Jag har tidigare byggt murar och stängt dörrar. Jag har rasat dem och jag har öppnat dem. Men med tiden har jag lärt mig att inte ha några murar och aldrig stänga några dörrar. Jag vågar ta emot innan jag analyserat totalt, jag vågar utelämnas för att jag är starkare än förut. Jag har satt ner fötterna på jorden med ett stamp, känner att människorna i min närhet fångar mig vid varje fall men att jag faktiskt kan gå runder här och våga vara den jag är och vill. Jakten på självkännedom och faktiskt tro på att allt löser sig, att man växer med misstag och vandrar med framgång, går numera i rätt riktning.

Och framtiden. den kommer inte närmare. det kommer den inte göra heller. den kommer alltid vara där fram. lite längre än vad vi kan påverka. och den kommer ständigt vara där som något retligt man hoppar efter men ändå inte går att nå. det spelar ingen roll hur många gånger du försöker. den är alltid först. och det är bara att ta. acceptera det. släpp det. låt det vara, Det är ett av mina mål jag ska fortsätta kämpa för 2012!

-L