Första lediga dagen på 12 dagar. Dagen spenderades i malmös mysiga del med min käraste L. Lite shopping, mycket godsaker och en hel del instinkter. Jag har kommit på en bra sak med att åka tåg. Att man känner sig sådär poetiskt djup på något vis. Alltid när jag åker tåg tittar jag alltid ut genom de småsmutsiga fönstrena och min blick möter alltid asfaltsvägar, betong eller ängar. Och så en grå himmel till det. Jag känner mig som LW mitt i söndermarken då allt bara känns så meningslöst betydelsefullt. Som en tisdag klockan 4 i oktober. Ni vet när allt runtomkring inte har någon vidare påverkan utan allt bara är när allt kommer omkring. Och där sitter jag och svischar förbi människors vardagar, arbetsplatser och motorvägar. Jag tänker bra på tåg insåg jag idag. Jag är så orört rörd när jag åker tåg. Inget jag åker förbi intresserar mig utan allting känns så vardagligt grått och trist och jag slår vad om att min blick genom fönstret har den där tomma vardagsblicken som säger att "jag tar tåget varje dag, låt mig komma hem" Fast att jag max tar det en gång varannan månad. Och så de där stoppen de ropar ut i högtalaren. Då suckar jag lite försiktigt och låtsas att jag avskyr de små hålorna med små onödiga hållplatser. Fortsätter titta ut och asfalt, människor i mörka färger och så den gråa himlen. Jag ser en tjej stå och hålla tårarna inne när hon kramar om sin vännina som torkar sig kring ögonen innan hon rusar iväg med den vinröda väskan över parrongen. Jag ser en lång smal kille med emostil krama och pussa sin tjej, "hejdå" och så pussas de igen. Och så de affärsmännen som går med rak rygg, kontorsväska och blicken framme i 2020. Varför är det aldrig någon glädje kring tågstationer? Det är aldrig solsken, lycka eller spännande tillfälligheter. Det enda leendet man kan få se är när någon återförenas och då blir jag löjligt glad i själen. Annars är allt vardagligt. Känslan över det hela får mig att rysa lite när jag tänker på att det är så mångas vardag. Jag trivs med att sitta där på tåget med den bittra minen tittandes ut över gråa fält. Trots att det är så långt ifrån den vardagen jag vill ha. Jag har alltid fasat över att vara den som pendlar i gråa väder och bara längtar efter dagens slut. Jag vill aldrig bli en sån. En sån som behöver sitta där på tåget och sucka på riktigt när tåget stannar i små hålorna. Men så kan jag ändå se framemot nästa gång jag sitter där på de nersuttna sätena på pågatåget och låta tankarna flöda. Det jag egentligen ville komma fram till var väl, varför vill man alltid ha det man inte har?

-L

Efter en hel dag på jobb stod det härliga till ute i björkis hos familjen Nilsson. Det bjöds till kalas med fantastisk mat och härligt sällskap. Jag trivs som fisken i vattnet i deras nya hus och jag ser redan framemot gött grillhänge på altanen och sconesfrukostar under de gråa höstmorgnarna. Att världens finaste kille bor där ute också gör ju inte saken sämre. 1 årskalas och 32 årskalas blev det ikväll och allt från strl 21 i converse till rullebörar fanns på presentbordet!



en rullebörr kommer lastat med mig, en hink med biltillbehör och en golden retriver!
mängder av fina presenter ;)



de små söta



benskydd, pumaskor och converse, det ska börjas i tid...

-L

-L
 

Och så var det söndag igen. Det känns ungefär som jag lever "måntisonstors" planera "frelör" andas. Veckorna bara rusar iväg och det skrämmer mig lite att det redan är den 10onde juli och att vi är mitt i sommarmånaderna. Det är varken lång tid kvar, eller kort tid. Så har man liksom längtat i ett helt år och så bara svischar det förbi och allt som händer vill man bara memorera och försöka lagra så man kan ta fram de där underbara tankarna i gråa november. Men sen är det det där med att leva i nuet. Ta vara på varenda dag och veta att tiden är nu och tiden som kommer sen är sen. Den ska inte få förstöra den tid som jag så länge längtat och suktat efter. Jag njuter, varenda dag av sommaren här i Ängelholm och jag har verkligen förstått att sommarsverige är definitivt något för mig. Mallorca och Grekland kan kasta sig i väggen såna här dagar. Men för en kort summering av min fantastiska sommarhelg. Från en regnig grå fredag framför solsidan i beccis lägenhet med kinamat, massor av godis och tårta till en solig lördag på jobb. Det är väl konstigt att det regnar när jag är ledig och strålande sol när jag jobbar?!
Efter jobb agerade jag hundvakt innan förberedelser inför kvällen började ta form. Två 20årsfester på samma kväll och hej&hå så var vi i partytaxin till pepes. Pepes bodega alltså. Sommarfesternas sommarfest. Båstads hjärta och såhär års även stockholms hjärta. Det är härlig mix av dialekter där alltså. Och ibland kan man fråga sig om vi pratar samma språk, går i samma skolor och är uppfostrade i samma kultur. Jag har aldrig haft något emot "stekarnas stek", välklädda män med pengar har väl varit min mening många gånger. Men ju äldre jag blivit ju mer komiskt tycker jag det är. De kommer ner här och badar i pengar, låter det som iallafall. "Ta allt du vill ha i baren - jag betalar" Ja men tack du. Och så deras löjliga överklassdialekt som jag inte kan mer än småflina åt. Egentligen är det ju inte deras fel att de pratar som de gör men den här mediekaosen och skämtprogrammen om det gör det hela så mycket roligare. De tänker liksom sex,pengar,sex,pengar och så en kombination där emellan. Idylliska båstad förvandlas liksom till stockholms hetaste nattklubb med massor av snygga människor, pengar och sprit. Jag gillar det. det gör jag. Men jag tycker det är komiskt. Rent ut sagt märkligt att vi människor funkar så. 
Nog om det. Jag hade iallafall en trevlig kväll med härliga vänner bland nya människor i ett sanslöst sommarvimmel på ett pepes bodega som är och kommer alltid förbli, festens fest. 

En söndag med sol och att den varken var ångestladdad eller bakisfylld gjorde det hela så mycket roligare. Bad i björkhagen, mys i trädgården och choklad. Livet såhär års går inte att klaga på :)

-L