"examen på fredag", "sista helgen i jönkan", "så ses vi inte på tre månader", "gud så tomt det kommer vara här".. Ungefär så har det låtit hela veckan. Människor som på något vis hunnit ta sig in i mitt liv var bara där för att vända, och ändå kan jag inte stå emot tårarna som forsar ner på mina kinder när jag läser statusarna och all ångest i alla fina inlägg om vilken underbar studietid alla haft. På 1,5 år har jag lärt känna vänner som jag många gånger tagit för givet att jag alltid kommer ha, "vi ses på AKA på onsdag", "ja men vi ses säkert i skolan", även om det inte har varit några vänner som stått och stampat fotspår varenda dag på mitt hjärta är det ändå vänner som gjort min studietid till det den är. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att det är jag som ska skriva den där statusen en dag, det där långa inlägget om hur fantastiskt jävla bra år jag precis haft men plötsligt måste avsluta och låta mina relationer dras kors och tvärs över vårt avlånga land där man inte vet vilka som kommer klara mildistansen eller inte. Där vissa leende kanske inte kommer lysa upp mina tisdagar mer eller någonsinn dra en shot med mig 01.58 på akademin igen. Det är det som skrämmer mig. Ångesten över att den där personen en gång kommer vara jag, den som vinkar hejdå till jönköping och tre av de bästa åren i mitt liv, till människor jag lovat att döda för och en stad där jag hittar mer och mer kärlek för varje dag. Såna här examenstider kan stöka runt i mig om nätterna, tills jag hittar lyckan i stunden igen och alltid vill vara eran lovanj.

 

 

2014 har börjat obeskrivligt bra, på alla sätt. Inte ens januariångesten har tagit sig igenom värmen. Och jag bara ler.

 

 

 

Och så har vi kommit till det här med nyårs-resumé. Något som egentligen är så fruktansvärt oviktigt men ändå tuggar lite på mig varenda dag och tar några extra bett när det dessutom börjat rinna förbi dagar i januari. Och så slår tanken mig "om du nu påstår att du haft ett av de bästa åren i ditt liv måste du väl minnas det också" och då växer ångesten till den rinner över bägaren och tar mig till tangenterna och minnena. Och här har ni mig.

 

Året började med ganska höga förväntningar, trots att jag aldrig riktigt vågade tro på dem. Den 4e februari trillade en av de människorna som kom till att bli en av de absolut mest älskvärda till jorden. Min fina systerdotter och  guddotter Filippa, som tillsammans med storebror lyckats ta mitt hjärta med storm hela året. Jag lovar er, inte från ni har syskonbarn kan ni förstå den kärleken så små liv kan ge och behöva. Februari bjöd på mer, Jag och L skulle få en sprillans ny lägenhet, jag hade hittat ett gäng jag ville umgås med och jag hade förstått att jag inte skulle mista alla de där andra vännerna jag glömt bort under vissa månader i studiekaoset. Det kom till att bli en vårig vår som var vår. Våran, ett gäng studenter som hellre drack om vardagskvällarna än om helgerna och som sov lika mycket på dagarna som på nätterna, som lagade storfrukostar men åt yoghurt till fredagsmiddag och valde vin före det mesta. Det var som studentlivet kryddades till lite efter nyår, allt blev lite mer, lite smakfullare, lite bättre och tillsist nästan så bra så vissa ansåg att det vi höll på med var ohälsosamt. ohälsosamt? tänkte jag. Inte kan väl vardagstrevligheter och "ta vara på dygnets alla timmar" höra till kategorin ohälsosamt? Så nä. Onsdagarna fortsatte vara lika adrenalinfyllda och jag kompensera det rätt bra med tacokvällar då och då. Och Blue Crew, ni är nog en av de främsta anledningarna till att mina höga förväntningar gång på gång slog varandra. Min fina blåa familj, aldrig trodde jag att man som ett slumpmässigt utvalt gäng skulle kunna knyta ihop sig så hårt. 

 

Innan jag gick på sommarlov hann jag leka halt-mongo på en färja som fick mig att se åland lite snabbt innan jag somnade i hytten dränkt i allt. På vägen hem från den resan satt jag och min hyffsat nyfunna vän olivia och grät. Vi grät för att allt hade gått så fort, för att vi sett åland lysa i solnedgången med några av de viktigaste människorna som hade tagit plats i våra liv, för att allt bara var så hopplöst men ändå vackert, och så vann jag en ovärderlig vän där på motorvägen mellan stockholm och jönköping dessutom.

 

Hela sommaren spenderade jag i söder, med familjen, de saknade gamla vännerna och havet. Det var en ganska vanlig sommar, jag åkte båt, bodde i farhult, åt mängder med glass, hade fest i uterummet och tog kvällsdopp. Jag umgicks med vänner jag känt länge men som blivit viktigare och viktigare i mitt liv, samtidigt som några relationer slitits sönder i takt med min flytt året innan. Sommaren fick mig nog att inse vilka jag verkligen ville ha kvar. Samtidigt som jag spenderade timmar i telefon med mina jönköpingsvänner fasade jag för att komma tillbaka till det där livet jag älskade några månader tidigare. Jag var så rädd att allt skulle förstöras, det lämnades på många sätt orört men ändå så komplicerat.  Jag minns en julinatt i telefon då vi sa "tänk, undra hur livet kommer se ut i oktober, det går ju inte ens att föreställa sig". Men det blev skolstart och mindre klass, nya kurser och nya människor. En inspark som hette duga där hela jönköping bubblade av overaller och förvirrade nollor. Jag sov inte många timmar de veckorna, jag försökte hitta tillbaka till den plats jag hade i våras men hamnade fel, eller kanske rätt. Det blev iallafall en höst där jag gjorde precis vad jag ville, jag grät mot tegelväggar och skrattade vid frukostbord tills jag storgrät och gjorde saker jag ångrar men hade ångrat mer om jag aldrig gjort. Jag växte närmre mina närmsta vänner och den där oktobermånaden löste sig ganska fint. Jag mötte massor med nya ögon och vågade ge mer av mig själv än jag tidigare vågat, och det är något jag är glad för idag.

 

Andra människor fick också mig att växa ihop med de som egentligen var till för mig. De som jag sagt under hela året att jag inte förstått att jag levt utan hela mitt liv. Jag hade för första gången lärt mig att det är okej att älska sitt liv i en annan stad än ängelholm, trots att ens närmsta hjärtekamrater inte delar ens vardag där uppe. Det finns plats för fler och de människorna har tagit en stor plats hos mig år 2013, större än jag någongång än kunnat önska mig. Och om vi så skriker till håkan i en shabbig studentkorridor, sörjer om söndagskvällarna, drar en spontare till linköping eller lägger livet i våra händer för några minuter mot en tegelvägg så är jag glad, att det faktiskt fanns sådana som ni. Jag sa till en vän häromdagen "jag tror aldrig jag gråtit så mkt i ren panik och samtidigt skrattat så mycket som jag gjort detta året, och jag har aldrig heller velat kasta så mycket hat på människor men samtidigt velat översvämma så många med kärlek". Tack 2013, ni gav av allt till mig.