Det har nu gått ett läsår, två terminer, en höst och en vår. En hösttermin där allt var en början på något nytt, där människorna var annorlunda, där staden hade annan luft och där västkusten hade bytats ut mot vätterutsikt och en annan dialekt. Mitt i allt stod jag, med en fot på en utbildning jag kanske kunde trivas med, kanske inte. Och bredvid mig hade jag bara en rad med andra minst lika förvirrande studenter som inte förstod overallkulturen bättre än jag. Folk sprang runt i alldeles för stora overaller med märken och bar på systemetpåsar alla dagar i veckan. ”jag kommer aldrig bli en sån” ”vilken färg är jag?” ”vad har man till den där alldeles för osmickrande overallen och hur tvättar man den?” Frågorna var många och där var ingen som stod med några svar. Men jag hade en att dela tankarna med, dela kvällarna då allt kändes ovisst och någon som alltid funnits vid min sida, Linnea. Jag hittade även ett gäng tjejer jag kunde dela de där jag behövde i vardagen, tacokvällar, förtjusningen i choklad, skolmotivationen och hur man dansar fulast på ett dansgolv. Aldrig trodde jag att jag skulle hitta några jag skulle kunna stå och skrika stad i ljus med varenda onsdag. I rätt riktning fortsatte jag framåt, med vänner, utbildning och tron på mig själv och allt jag vill. Jag hade förstått hur man blev en sån, att BC-tröjan är snyggast till ovven och att man helt enkelt inte tvättar den. Plötsligt blev det jullov och jag kunde andas ut, jag hade tagit mig igenom de där tankarna om att inte hitta sin plats eller våga vara den jag är. Jag kunde leka nininino, styra efterfester och vara sådär som jag alltid har varit. Och jag hade hittat några som tyckte om mig för den jag är, några som uppskattade min stissighet och som jag kunde lita på. Några att ta med sig, livet ut hoppas jag. Våren stod oskriven och en andra termin skulle gå av stapeln och allt blev bara lite bättre. Hösten kändes plötsligt som en uppvärmning för vårens fester, kurserna på hösten var värdelösa när jag tagit mig igenom vårens kurslitteratur och från att vara en vilsen vänjagare hade jag fått en plats jag älskade och trivdes med. Efterfesterna blev bättre, klassen kändes skönare och vardagskvällar fick en annan innebörd. Vi delade plötsligt på allt, mat, alkohol, sovplatser och tentaplugg. Vi var ett eget studentfenomen som bosatt sig i några kroppar och när jag tog steget in i blue crew insåg jag att jag hamnat i en form av rolig sekt där allt är allas och alla går för alla. En gemenskap som inte går att hitta någon annanstans. Den här våren har jag lärt mig mycket om mig själv, jag har lärt mig av mina gamla vänner och nya vänner, jag har klistrats ihop med några och glidit isär med andra, jag har gråtit och skrattat, hatat jönköping och älskat det, jag har glömt att tänka och bara levt, jag har tagit konsekvenser och vänt om, jag har gjort misstag och erkänt dem, jag har lyckats och vuxit, jag har varit mästare på "med andra ord" och köpt fanta istället för cola, jag har skrikit mig hes på dansgolv och snurrat runt i regn, sett andra städer och rullat runt, vaknat av fågelkvitter och baksmällor, efterfestat till natten blivit morgon och trott att tredje världskriget brytit ut i lägenheten, jag har spenderat nätter på skolan, grävt ner mig i böcker och hittat en studieteknik, jag har varit full för kärlekens skull och inte hållit tankarna klara, roadtripat och kört runt, jag har behövt någon och jag har gett tillbaka, jag har låtit människor springa barfota på mitt hjärta och vänt min värld upp och ner, jag har snurrat världen och här står jag idag, med ett ynka läsår bakom mig men med miljoner av livsviktiga minnen och människor som jag inte förstått att jag klarat mig utan.

-L