går och drar mig för att stänga ner locket på den stora rosa resväskan, för att vika ner de sista plaggen och packa ner träningskläderna som flitigt använts under morgnarna denna sommaren. Det börjar bli påtagligt att sommaren 2014 börjar lida mot sitt slut, att det är dags att lämna det gamla flickrummet och uterummet. Krama om föräldrarna och dra in hemmadoften en sista gång för denna sommaren. Tårarna forsar värre än om det var ett koncentrationsläger som väntade på mig. Allt känns plötsligt lite som sista gången, kanske sista gången jag med gott samvete bor hemma en hel sommar för att jag mellanlandar mellan två skolår. Den här platsen kanske inte alltid kommer kunna vara mitt hem om somrarna och det skrämmer mig. Precis som det skrämmer mig att det är sista insparken som väntar om några veckor och att det är sista terminen jag ska påbörja tillsammans med några av mina bästa vänner. Plötsligt blev timglaset som bara rinner ett faktum. Något att ta på, något att försöka stoppa. Ändå vet jag om 24 timmar trivs jag i min kära studentstad igen även om mitt barndomshem på plommon känns väldigt tryggt just ikväll. Jag lider av en oerhörd seperationsångest och jag lider med alla som behöver stå ut med mina rödsrpängda ögon i dessa tider. Varför måste man alltid lämna när allt känns så barnsligt bra? Varför är inte mina två favoritvärldar sammanslutna? Så sitter man där med tjejerna man sålt godis med på gatan sen man var 5 år och vet att vi inte kommer sitta såhär förrän om ett år igen. Och därför är jag så otroligt tacksam för sommaren, för den återförening den alltid ger möjlighet till och för den glädjen som sprids bara av en släktkväll i trädgården. Häromdagen satt jag och hela familjen i uterummet och jag skrattade ända från hjärtat, då slog det mig vilken storvinst jag egentligen kammat hem. En familj jag aldrig vill lämna och en fin pojkvän & vänner jag längtar efter att få krama om. Ändå klagar jag på att slitas mellan två städer, dra relationer över land och gränser. Mest för att sommaren påminner mig om att mitt hjärta aldrig kommer lämna skälderviken samtidigt som världen ekar utanför.