Och så låg jag här igen. I mitt alldeles vita rum, i min stora säng under mitt älskade duntäcke. 2,5 månader har gått sen vi vinkade hejdå till ett kallt ängelholm på tågstationen en tisdagskväll och möttes av ett stekhett sydney med tomma händer och lätta ryggsäckar. Det visade sig att livet kunde ta en ny vändning. Från att vela mellan kläder till kläder, inte kunna bestämma sig vad i kylen man vill plocka, vilka lakan man ska ha och att man kan använda tre handdukar till en och samma dusch fick en nya tankar. Att leva i en väska innebär inga större klädval och definitivt alltid en tomt kylskåp och lakanen, det var man tacksam om där var. Och de där handdukarna. Känslan av att ha en vit handduk emellanåt var obeskrivlig. Hela östkusten i Australien fick mig att tro på närheten mellan dröm och verklighet. De var varenda dag uppe och snuddade på varandra och det var med glädje vi hittade en balans i detta. Lite surfing om eftermiddagarna, chill på stranden för att sedan avsluta med på tok för mycket vin i en mysig park under kvällen. Människor från världens alla hörn, vänliga, öppna och hjärtat slog några extra slag för hur fantastiskt enkelt och fint det lätt skapas relationer, som varken kräver ansträngning att hållas vid liv eller anledning till att dö ut. Efter en östkust som jag drömt och upplevt, älskat och älskar var slutdestinationen Cairns ett faktum på att man ska lämna när det är som bäst.

Nya Zealand låg först på tur och det styrdes mot nordön och auckland. Från att ha levt i ett ständigt paradis av surfing och allmän livsnjutning möttes vi av en mysig stad och vackert landskap. Vi umgicks med en familj och fick känna på skillnaden mellan land och kultur. Queenstown blev nästa stop och jag frågade mig själv om jag hoppat in i en sagovärld eller jag bara hade lite väl låga förväntningar på världens sagoplatser. Jag hoppade skydiving 16200 feet över marken och i 65 sekunders fritt fall var jag övertygad om att jag lever. Vi bilade så småningom över sydön och jag trodde inte så vackra platser fanns på kartan. Vi grät med jämna mellanrum över vackra orörda landskap, öppna landskap är det finaste jag vet.

Från att vakna till magiska berg med lite snö på toppen och se morgonsolen stiga bakom och fint spegla sig i sjön var Hollywood något helt annorlunda. Efter att ha haft 1 april i 48 timmar gjorde vi vårt besök på ikea. Vi möttes av avgasar, storstadspuls och taxibilar. Vi bokade fler och fler nätter och efter en vecka kunde vi checka av både galna berg&dalbanor, walk of fame, beverlyhills och mäktigheten i hollywood. En kändis hade vi också sett, björn gustafsson, men ändå. Venice Beach och Santa Monica stod näst på tur och skulle jag bosatt mig i los angeles känns santa monica som ett säkert kort. Vi lämnade ett iskallt loft för ett lyxhotell i vegas, sol, ännu mer ofattbar storstadspuls och nya intryck som minst sagt var onaturliga. Därefter väntade en bussresa vi sent kommer glömma. Konsten att överleva på en buss med 38 knarkare/höga/fulla/psykisk sjuka människor vet vi. Och vi vill väl istället rekommendera er att inte ta någon greyhoundbuss på natten mellan vegas och san fransisco. Men nöjda och belåtna med att äntligen anlänt i san fransisco väntade mysiga dagar på shoppinggatan, vårsol vid fishermanswharf och en härlig promenad över golden gate bron. Ett besök på alcatraz stod givet och en känsla av andar som cirkulerade runder bland kala golv och kalla rum var något speciellt.

Flyget tog oss över till huvudstädernas huvudstad. New York. Min favoritstad sen 2006 och håller fortfarande måttet för bäst storstadspuls och valmöjligheter. Äntligen kunde vi shoppa för mycket, och det råder det ingen tvivel om. 27 par converse stod uppradade på rummet sista dagen och påsarna var oräkningsbara. Jag älskar att se bilderna bytas på time square, känna doften av abercrombie fitch ut på gatan, möta blickar från okända ögon, gå runt och njuta av den rena luften i central park, äta B&J till kvällsmat, behöva böja nacken maximalt för att få en sky av himlen, passera 5th aveune en eftermiddag utan några ärenden, åka staten island färjan och titta på frihetsgudinnan och känna makten slå hårt i bröstet, sitta på subwayn och vara en del av ett system, prata för mycket med sin bästa vän och missa sin station, ha blåsor på fötterna efter en heldag på stan, springa med andan i halsen över vägen när man tycks ha för lite tid att vänta på grönt, vifta lite lätt med handen och inom 3 sekunder ha en gul taxibil framför sig, äta bagels till frukost och veta att staden aldrig sover. Det spelar ingen roll om klockan är 08 på morgonen eller 02 på natten, det är rörelse på gatorna och blinkande ljus överallt, garanterat.

Vi nådde efter många om och men slutligen köpenhamn. Tågdestinationerna hade bytats ut mot ängelholm istället för soho och sittplatser var det gott om. Vi kunde snegla ut över öppna landskap och himlen var en del av vyn. Ett grått ängelholmsväder väntade men som lätt värmdes upp av värma hjärtan och öppna armar. Hur förskräckligt det än är med avsked så är det tur att ett kärt återseende finns i baktanken. Nu har det gått några dagar, jag har hunnit käka mängder med svensk tacos, plocka lösgodis på maxi och busat med ludvig. Jag har hunnit krama om mina fina vänner och tagit igen förlorad tid i timmar av bara massa prat, jag har tackat mamma och pappa för min barndom och hus minst 10 gånger och har nog aldrig varit så tacksam mot min säng. Jag har mött dimman på ett schlagergolv och skrikit mig hes till genom eld och vatten och känt känslan av starka band i luften, jag har hunnit sucka över att jag inte vet jag vill ta på mig, över potatismosen och korven som redan hunnit serveras och bilen som inte fungerade som den skulle. Legat i min säng en söndag och känna söndagsångesten krypa fram och spenderat timmar i telefon. Det är visst nån som är tillbaka, tillbaka i den vardagen som för en stund var lämnad. Nått den verkligheten som för några månader kunde glömmas bort. Och det genom skildringarna man lär sig uppskatta båda parter, enkelheten, livet och det svenska samhället gentemot en odräglig greyhoundbus, kritvita stränder och en känsla som säger att idag är idag och idag kommer aldrig mer. Det är den känslan jag hoppas och ska försöka hålla kvar. Den som gör det lilla extra lite större. Min väska var fullproppad med livserfarenhet när jag nådde sverige, erfarenhet om mig själv och om världen. En del människor avstår från att resa länge, avstår från att bli en del av ett annat samhälle och känna rytmen av en annan kultur. Det förstår jag inte. Men jag accepterar det. Man känner trygghet och jag kan erkänna att det är både bra och dåligt att få upp ögonen för nya saker, beslutsångesten blir betydligt större och valmöjligheterna och jämförelsena att hela tiden sträva åt lite mer blir allt tydligare. Men de som säger att "det är inte hela världen om man missar att resa" De har fel. För det är precis de det är. Du missar hela världen om du inte seglar utan land i sikte.

-L